småtimmar...

...och jag är piggare än lärkornas svar på Mia Törnblom.

Det här börjar urarta. Varför döper jag inte om den här bloggen till typ... "Istället för sömn - uppdateras med nytt gnäll om sömnlöshet alltför sent varje natt"? Eller "Småtimmarnas egen vakna gnällkärring"?

Nu har jag något att fundera över.


Det där med planering...

"Hur ser ditt liv ut om tio år?" Fråga som dyker upp allt som oftast, på arbetsintervjuer, kring middagsbordet och på släktkalaset, you name it, du har fått den.

Idag kom jag på mig själv med att på fullaste allvar tänka "Susanna, hur vill du att ditt liv ser ut om tio dagar?"


Efterskalv

Inatt har jag skrivit två långa, långa utkast som sannerligen inte är tänkta för publicering. De ligger där och innehåller allt jag bara var tvungen att skriva av mig i natt. Ligger där och innehåller gamla, vad jag trodde glömda, tider. Innehåller allt som jag trodde hörde till den där typen av historia som man numera kan skratta åt, och som jag absolut inte trodde kunde rivas upp och kännas precis likadant igen.

Det är som terapi att skriva, jag läste något reportage om någon terapeut som jobbade så. Enligt honom spelar det ingen roll vad man skriver, bara att man gör det. Han menade att man kan fylla ett helt block med "Hej Ralf", och bli hjälpt av det. Jag vet inte om det är bra, kanske, kanske inte. Jag fyllde två långa inlägg med gammalt groll. Det var i alla fall alldeles utmärkt.

För övrigt så har jag tittat på Debatt på Svt Play inatt, om våldtäkten i Bjästa. Förstås. Uppdrag gransknings reportage (som jag kollade på härom natten, ni hör ju hur jag tillbringar mina nätter... Haha) var det vidrigaste, absolut vidrigaste sen Roslund & Hellströms "sann berättelse"-baserade bok om trafficking.

Nåväl, kanske borde jag stänga av datorn och försöka få till en date med John Blund, men jag har under hela natten tutat i mig själv att "det är luuuugnt, egentligen är ju klockan bara 1:55". Dessa tidsomställningar, ständiga uppsåt till förvirring.


Tidigare idag. Fullständigt irrelevant bild i förhållande till inlägget. Det är tydligen så man gör, har jag fått lära mig.


Lägenhetsletande och Håkan Hellström

Min värdelösa dygnsrytm är tillbaka, det tog alltså tre dagars ledighet. Jahopp, jag som var naiv nog att tro att jag skulle fortsätta vakna av mig själv vid 7-tiden, som jag gjorde när jag jobbade. Det finns de som tror alltför lite om sig själva, och så finns det de som är precis tvärtom. En svår gissning att gissa vilken kategori jag hör till i det här fallet, va? Efter 20 år i mitt eget sällskap borde jag väl åtminstone ha insett att det där med dygnsrytmen, ja, det är ett hopplöst fall, hur och vad jag än gör. Dear God.

Vad som har låst ute John Blund just denna kväll skvallrar rubriken om, i vanlig ordning är de som konkurrerar om min tid med honom riktigt envisa, sega jävlar. 

 
Jag och en annan John Blund-konkurrent, och tillika vanlig vinnare i slagen om nätterna.


varje torsdag...

...borde gå hand i hand med en rusande lyckokänsla lik denna.



omkringvirrande i 300 km/h

Allt går i ultrarapid just nu, och jag får springa väldans fort för att hinna med i mitt livs takt. Förhoppningsvis lugnar sig allt litegrann efter den här veckan, för det här funkar inte. Jag är, trots allt, ingen Duracellrobot.


Bild från fotograferingen nu i söndags, för en webshop (blev förbannat usel kvalitet när den kom upp här, dislike).  Foto: Lars Mårelius

Nu ska jag göra en sömnförsök. Imorgon kommer också bli en märklig dag, men förhoppningsvis även ett slut på det här irrandet.

Godnatt!

Kyla vs politisk korrekthet 1-0

Sen jag kom hem från Bali har (förutom svår solabstinens och strandsaknad) en massa små projekt dykt upp. Det gillar jag, jag har haft att göra hela dagarna, fastän jag hade bestämt att jag bara skulle landa och göra ingenting första veckan.

 Idag började jag dagen med att åka och träffa Johanna, som jag ska gå en modevisning för senare i vår. Vi tog mått och jag provade lite av kläderna, hon är förbannat duktig den där damen! Ni får komma och kika på hur det hela blir den 7 maj på Parken i Göteborg.

Därefter åkte jag vidare på en mässa, som bland annat resulterade i att jag har ett möte med ett rätt spännande företag imorgon. Eller, förhoppningsvis spännande, det får vi se. 

Nåja, jag trivs bra med allting nu, Sverige börjar kännas okej. Förutom när jag får vänta för länge på spårvagnen och huttrar hejdlöst trots mina fyra lager stickade tröjor. Då står jag och stampar argt och undrar varför just jag skulle födas i ett sånt kallt och gudsförgätet land,  även om jag vet att det är fel på så många sätt. Kyla utklassar politiskt korrekta tankar rejält.


När livet inte innehöll raggsockor och tumvantar 
Foto: Per Bergbom


I'm a legal alien


Idag gick jag och mina Converse på en promenad. Sist vi gjorde det hade mina sandaler precis gått sönder, och vi gick över ett lerigt risfält i en balinesisk by. Nu var det snö och is.


Vi tog med oss fyra lager stickade tröjor och en massa annat väldigt, väldigt varmt. Det behövdes.


Min innergård låg kvar, trots tre månader utan mig




Prinsgatan och Cicero verkade också må helt okej


Min favorittrappa låg också där den brukar, bra det.


Vit Slottskog


Vid Villa Belparc var det is, den var jag tvungen att springa ut på. För övrigt så tror jag att varenda en som såg mig idag misstog mig för en förirrad turist. Ingen vettig människa springer runt och studerar allt noggrant och tar en miljon kort i sin hemstad...




Sen hälsade jag på sälarna, de verkade också må bra. Fastän de bor under is.




Sen frös jag, trots fyrdubbla lager av allt. Då gick jag hem och lagade grönsakssoppa. Snart ska jag nog vänja mig, ska ni se.




Svensk mark

Haha, det här med bloggandet från Bali har ju gått fantastiskt bra. Hela, hm, tre inlägg kan jag hitta. Ett per månad, fantasticó. Nåväl, jag antar att det tyder på att vi hade alltför mycket annat att göra, och tur var väl det.

Nu är jag åter på svensk mark, vilket känns väldigt, väldigt underligt. Inte ens när jag gick ut på ett snöbeklätt Landvetter i mina, av Balis gator demolerade, sandaler kunde jag ta in det. Jag har fortfarande inte ställt om, varken tidsmässigt eller i huvudet. Jag antar att det är dags att plocka fram vinterkläder och börja gilla det här, men det känns inte som att det blir någon lätt återanpassning.

 


Det var så mycket lättare att vänja sig vid det här...


 


hits