London- och julpepp

Haha, det är september och här ligger jag och lyssnar på engelska julsånger... Om allt går som det ska så flyttar ju jag och Sandra till London om ganska exakt en månad (helt galet att det är så snart, help!), och nåt jag verkligen ser fram emot är en riktig engelsk jul, så tja, därför sitter jag nu, flera månader innan och peppar tillsammans med All I want for christmas...

Näe, jag kanske borde lämna miss Mariah Carey och fixa nåt tjockis-gott innan Idol börjar!


Jag innan Lucas maskerad i fredags. Jag trodde att det var uppenbart hur ironisk jag var med min utklädnad (temat var Mean Girls...), men det var det nog inte en jävel som förstod, eller så glömde de bort det efter några glas...

Tystnadslängtan

Ibland, speciellt när kylan närmar sig, så känner jag så starkt för att fly innerstadens brus, ta mitt pick och pack och flytta långt, långt ut på landet. Hitta en fin liten gård långt upp i tja, Norrland någonstans (Norrland är extremt exotiskt för mig, förutom Åre och diverse norska fjällorter så har jag aldrig varit ovanför Dalarna. Och där var jag senast när jag var fem.), pulsa runt i snön, ha flera kilometer till närmsta granne och ännu längre till en mataffär. Jag skulle ha hästar, katter och kaniner att kunna ägna mig helhjärtat åt. Jag skulle pyssla, fixa och dona på gården, måla, snickra och laga soppor på sådant som är plockat i mitt eget grönsaksland. Ibland skulle jag vandra iväg till granngården och ge dem några burkar hemkokt sylt. Det skulle vara en heldagsutflykt.

Jag tänker att jag skulle älska lugnet, älska att dra ner tempot några växlar. Att inte ständigt kunna ta en tripp ner på stan, att inte vara i en konstant upplyst stad där spårvagnarna aldrig slutar gå, människorna aldrig lämnar krogarnas brus och där man vilken tid som helst på dygnet kan gå ut och få tag på allt man kan tänkas söka efter.

Samtidigt vet jag att det är så jag vill leva, på den platsen jag vill vara. I alla fall just nu. Jag vill vara en del av storstadens pulserande, en del av bruset som aldrig vill tystna och gå och lägga sig. Egentligen. Men ibland smyger sig bondeflickan i mig fram och längtar efter lugn, tystnad och hästar, ändå.

Jag har ridit sedan jag var sex år, fram tills förra året. En saknad kan nog inte vara större, tror jag.


Sommaren 2007








Hanna, Hanna, Josefine och jag - förstås

Hittade några gamla bilder. Det känns som så fruktansvärt längesedan, men åh, åh så mycket kärlek. Någon dag borde jag skriva mer om den sommaren, det är den värd. Fast inte nu, klockan är två och morgondagen är av det viktigare slaget.
 
Godnatt!


Livets svåra gång

Inatt råkade mitt hår dränkas av en drink. När jag kom hem insåg jag att schampot var slut. Nu kliar det. Som fan.

The best looking girls are staying inside


Så, nu drar det här stirrande psychot ut och gör Göteborgsnatten osäker. Kanske ses vi där?


Frukostlycka


Frukostbricka där kaffe, juice och diverse mat trängs med världens roligaste lilla bok och ett block innehållandes framtidsplaner.

Det är inte lite fantastiskt när man kan äta frukost på innergården och tycka att det är en aning för varmt för att ha strumpbyxor i september (det är fantastiskt alla månader och alla dagar, men lite extra före majs början och augustis slut).

Nu går jag ut och tar en promenad i Slottskogen, det är egentligen dumt att vara inne enda sekund av den här dagen.

Håkan var förresten precis 
så här underbar igår.


Septembers finaste tradition

Ikväll ska vi se Håkan Hellström på Liseberg, jag tror att det är fjärde året i rad som jag finns på plats när han intar Lisebergsscenen i september - och att bryta sådana fina traditioner känns ju dumt.

Jag hör till den skara människor i det här landet som sedan många år ser Håkan som lite av en husgud och levande legend. Idag finns ett Evert Taube-museum på Liseberg, men jag är övertygad om att det om 50 år istället är ett Håkan Hellström-museum - han är en så redan nu legendarisk göteborgare att något annat vore högst underligt!

(egentligen borde man ju gå all in och catcha spårvagnen som har uppkallats efter Håkan för att ta sig till Liseberg, men då skulle jag nog behöva gå ut och leta redan nu...)


Håkan på Liseberg förra året


Jag och Hanna på Park Lane efter förra årets Håkan-spelning! Galet att det faktiskt bara är ett år sedan jag och det långa, långa håret fortfarande hängde med varandra...

Lipstick? No, I just found a box of red wine


Valet som Gud och alla hans barn glömde



I förra Kyrkovalet, 2005, röstade endast 12% av de röstberättigade. Ett så lågt valdeltagande gör förstås att främlingsfientliga, kvinnoprästmotståndare och en rad andra ultrakonservativa nissar enkelt kan få billiga biljetter till makten.

Sverigedemokraterna är några av dem som storsatsar i Kyrkovalet. I förra valet nominerade partiet 29 kandidater, vilket genererade fyra mandat i Kyrkomötet (kyrkans "riksdag"). I årets val är 55 kandidater nominerade, och ambitionen att få minst 10 mandat.

En annan lustig grupp som ser Kyrkovalet som sin stora chans är FRIMODIG KYRKA, det kanske mest motsägelsefulla namn som någonsin funnits, de är nämligen emot... precis allt. De vill bland annat att kyrkan nu, efter lagstiftningen om könsneutrala äktenskap ska avsäga sig vigselrätten, eftersom de är starkt emot samkönade äktenskap. De är även extremt konservativa i sin syn på kvinnliga präster och rätten till abort (att de dessutom envisas med att skriva sitt dumma namn i versaler är alltså bara pricken över vidrighetens i).

Att skal av sådan kaliber snart kan komma att ha bestämmanderätt över en del av dagens Sverige gör mig rätt spyfärdig. Så snälla, hjälp till att minska deras chanser och rösta den 20 september! Jag bryr mig inte om på vad, så länge det inte är på några av dessa skräckorganisationer. Allvarligt talat, även om kyrkan och dess styre inte är något som intresserar dig nåt vidare, så visst känns det en aning dumt att stå och se på när en del av vårt moderna samhälle plötsligt vandrar 200 år tillbaka i tiden?

"Du vet ju hur det kan bli på såna här Göteborgsfester"



Det här är vad jag har ägnat söndagskvällen åt. Lättsamt, asgarvsframkallande och tja, bra. Sånt gillar jag, speciellt efter en arbetsdag fylld av så mycket irritation som denna.

Nu ska jag göra mackor och betala räkningar, hej hopp!

"In order to be irreplaceable one must always be different"

Idag har jag varit på Röhsskas utställning om Coco Chanel, damen som, bland mycket annat, gav världen citatet ovan. Utställningen var bra, om än en aning överhypad.


Jag såg ut såhär.


Drack te som hette Höstglöd och passade min sinnesstämning utmärkt.

Sedan gick vi till Vasaparken där Navid Modiri höll en av sina
365 saker-work shops , så vi var med och designade Vasaparken en liten, liten stund. Det var fint, men jag var inte alltför pepp och vandrade hemåt ganska fort.

När vi passerade Haga hände det förstås en massa roliga små grejer, det gör det alltid där om helgerna. Bland annat hölls det loppis på en av innergårdarna, sån himla fin idé! Därifrån fick jag med mig ett tjusigt skärp, som nog får följa med mig när jag ska på inflyttningsfest senare ikväll. Tre guldpengar, som hittat.



Septemberdagar i Göteborg är guld.


Tryggare kan ingen vara



Igår hängde jag, Yoda och diverse annat löst folk på Sticky en stund. Det kändes skönt att konstant vara beskyddad av ett lasersvärd.

Nu springer jag strax ner till bilen och försvinner till jobbet, därefter ska jag strandsätta mig på Tjörn. Frivilligt.


hits