It's a hard life.

Ikväll har jag druckit öl med Nille, Erik, Lucas, Jossan och Linda, plus lite random folk som kallade sig de två sistnämndas vänner. Vi satt på PC och blev en aning berusade, vissa mer än andra, till "vissa" hör Jossan och Linda, och till "andra" hör övriga tråkiga.

Allra tråkigast är ändå jag ikväll. Alla andra drog vidare, åt lite olika håll, förutom jag, som nu är hemma, lullig, ensam och... väldigt hemma. Lite trist, jag hade gärna fortsatt kvällen, men börjar man jobba 11.00 imorrn så gör man. Idag sattes betygen, och redan nu påbörjas ett nytt hårt liv. Håhåjaja.

Nu ska jag sova, trots att jag så gärna vill vara nere på stan. Dags att dra för gardinerna, så att spårvagnarna utanför inte hånar ihjäl mig och min partylängtan.

Godnatt.


Erik och jag, en gång i tiden. Jag har fortfarande inte orkat leta upp kamerans laddare.

Långhelgen vänder upp och ner på mina helgvanor

Jag börjar bli sjuk. Inte det minsta roligt, jag ligger och nyser och förbannar min hals framför Hundtricket. Nyss kollade jag på Robinson - på en lördag! Det har aldrig hänt förr, det är ju den typiska söndagssysselsättningen! För några sekunder höjde jag på ögonbrynen och undrade vad som var fel när jag såg det i tablån...

Annars har jag tillbringat dagen nere på stan, främst i Bältesspännarparken med Hanna, Erik och glass. Fint. Sen fick jag ont i halsen, inte det minsta fint.

Nu måste jag se vem som åker ut!

"Jag är ett spårämne ikväll"

Yes, det citatet är hämtat från Sandra Halilovics mun, torsdag kväll, och jag får nog medge att Sticky även förvandlade mig till ett spårämne igår. Mycket fin kväll, med de bästa jag vet. Avslutade den gjorde vi i en ockerdyr taxi och ösregn. Sen trängdes jag och Sandra i en 90-säng. Det gör vi inte om, någonsin.

Idag har jag tja, ätit frukost med Erik, Sandra och Hanna, sedan bakispizza med Hanna, för att sedan avsluta tjockandet med en fika med Lucas och Ludde. Fin söndag, tänkte jag säga, men nej, fin fredag. Söndagsfredag.

Mycket namedrop, lite bilder. Taskig kombo.


Bild från i april nångång, kameran har tyvärr legat hemma och gråtit senaste tiden.

Mickemannen



Jag saknar min katt, jag saknar min Mickeman något helt otroligt. Jag saknar Micke som kommer och mjukt slår på min dörr för att få komma in och trampa runt på min mage. Jag saknar en vit, alldeles mjuk kattmage. Av någon anledning är det vita så mycket mer bebismjukt än det svarta, så mycket mer borra in sig i-vänligt. Jag saknar Egyptenögonen (när både jag och Micke var små så tyckte jag alltid att hans ögon såg ut som egyptiska mönster. I alla fall så som jag föreställde mig egyptiska mönster).

Det finns en katt, en annan katt, som springer runt här på min nya gård. Han heter Dennis och är röd och tjock. Det är en fin katt, det är ju de flesta katter. Jag brukar klappa honom och prata lite med honom när vi ses, men jag kan inte riktigt tycka om honom. Inte på riktigt. Ni vet, som när man varit väldigt kär i någon, och inte riktigt kan se något vidare bra alls hos någon annan sedan, fast man vet att man egentligen borde, och hade gjort om man hade kunnat vara objektiv? Dennis är en stackars rebound-katt. Stackars, fina Dennis, förlåt. Och kom hit Micke, kom hit och ge mig ett nytt ärr på ögonbrynet.


Nordhemsgatan 01.43

Det är ganska fint att bo här. Trots att klockan visar 01.43 så ser jag allt som oftast människor som vandrar Nordhemsgatan upp när jag kikar ut genom fönstret. Varje gång undrar jag över vad de har gjort, vart har de varit, vad har uppehållit dem så länge? Vackra pojkar eller flickor som de inte kunde sluta pussa på? Har de jobbat hela kvällen och har jätteont i fötterna? Har de ingen annanstans att vara, eller gillar de kanske bara nattliga promenader?

Det var lättare att bo i Tveten, där fanns det ingen som gick ut efter 22-tiden, och man behövde inte fundera över människoöden man aldrig kommer att få veta något om. Fast det är ganska fina nattfunderingar, ändå.

hits