Brittsommar i Berlin

Hanna är här och hälsar på mig i två veckor! Mycket kul, tycker jag förstås. Vi har bland annat klättrat upp på det feta taket (ligger mitt emot Ostbahnhof om någon vill härmas) och ätit lunch i Berlinsolens kämpande höststrålar.
 
Och funderade på vad det egentligen har varit för något, innan det blev såhär. Enades om att vi tror starkast på sjukhus. Någon som vet?
 
Druckit Mate såklart.
 
Göttig brud i göttig stad.
 
Nu ska jag äta hamburgare i Neukölln och förhoppningsvis hämta hem min cykel därifrån också. Tchuss!

Lunchrast i Kreuzberg


Satt och kikade lite vid kanalen som skiljer Kreuzberg och Neukölln åt på lunchrasten, den är allmänt nice och  ligger strax intill mitt jobb, praktiskt nog. Sen smet vi över bron och hamnade således i Neukölln, på turkiska marknaden närmare bestämt. Där kan man hitta precis allt och inget, vilket ju kan vara trevligt. Jag köpte dock bara en börek med ost i, lagom.

Nu ska jag jobba två timmar till och därefter gå på avskedsmiddag hos Paola, som flyttar hem till Milano imorgon. Schade. För övrigt så har det sedan nio imorse varit hetsigt mellan tyskarna och holländarna här på kontoret... Kan bara bli en kul kväll!

Senaste tiden filtrerad genom toaster


Klättrade i träd bakom die Mauer. Där det en gång stod militärer och allt det hemska var finns det en strand och klätterträd nu.


Fyllde år och hade en helt fantastisk dag, här med Danielle, lite suddighet och serpentiner.


Hade skjorta såklart.

Berlin sköter sig, som ni ser. Tschüss!


en jättetjock kompis

Idag gnällde min italienska vän Camilla och sa "det är så jobbigt att jag är den enda från Rom här, de andra italienarna förstår inte mina internskämt och Rom-slang".

DET VAR JU EN JÄTTESNÄLL GREJ ATT SÄGA TILL DEN ENDA JÄVLA SVENSKAN på företaget, som inte ens har någon att prata sitt eget språk med?! Lite som att ha en jättetjock kompis och gnälla över att man har gått upp från XS till S för denne.

Nu tar jag snart helg och ska ta en sväng till Club de Visionäre för några öl vid vattnet med mina hånande kollegor.



Kram från kränkt.

det skiljer bara en bokstav mellan rolig och orolig

1 maj är väldigt stort i Berlin, på gott och ont. Precis som med så mycket så är ju gränsen mellan väldigt roligt och väldigt jobbigt ofta hårfin.

Jag menar, det här ser ju mucho roligt ut,


medan det här kanske inte känns fullt lika soft.


Nåväl, Berlo bjussar på sommarväder och festen ligger i luften (dock blandad med lite oro och diverse varningar). Jag tänkte hålla mig långt ifrån båda gängen längst ner på hästskon, vilket jag i och för sig alltid gör, så kommer det här nog bli feztligt. Jag menar, varken nazis eller vänsterextremister är ju särskilt bra på det där med att vara festliga.


En halv påskhelg

Hej efter jättelång tid!
Det har varit en himla fin påskhelg. Eller ja, det är det fortfarande. Jag har ätit påskmiddag och fått nya tompisar, så det var ju roligt. Jag lärde allihop att spela Ring of Fire, med uppdrag. Och det är ju förstås alltid roligt. Sen dansade vi på Horst i Kreuzberg tills klockan slog 6 och vi gick hem i ett regnigt Berlin. Bra som sagt.

Jag hade skotema i öronen! Det syns inte jättetydligt, men det är två klackskor bredvid varandra i ena örat och en liten flipflop som hänger och dinglar i kedjan i det andra.
Och det som är så himla bra med den här långa helgen är att den bara har kommit halvvägs! Nu ska jag snart möta upp Danielle och Victor och dricka öl och gå till Sisyphos, nån knasig stor fest som har hållit på sedan i fredags och gör det fram tills på måndag. Nonstop. Mycket Berlino.
Såhär såg det ut från mitt fönster för någon timme sedan. Blå himmel och DDR-hus.

man kan ju bli suicidal för mindre

Fortfarande inget internet i lägenheten. Lilla döden.

Hej jag ville bara rättfärdiga mig själv

Hej kära blogg och alla miljarder fina bloggläsare!

Sen sist har jag flyttat, haft en mycket spårad vecka, firat nyår så att det inte skulle missas av någon, haft en mycket lugn vecka med skidåkning på landet och läst väldigt mycket. Ja, det var väl det. En grej som är lite trist är att jag i några dagar till inte har något internet i lägenheten (än en gång skickar jag en imaginär fet smäll till den som stal min telefon), men snart ska även det lösa sig.

Så, det var väl det ungefär, jag ville bara rättfärdiga min bloggfrånvaro.








Det är roligt, det här med nyår.


Ett (snart) nerpackat liv

Jag håller på att packa ner hela mitt liv i flyttlådor och sopsäckar. Eller där ljög jag, flyttlådorna är slut och det är min ursäkt för att sitta här och gotta istället. Åhåå, det här är inte vidare kul alltså. En annan sak är att jag nu, efter att ha städat ur en tredjedel av garderoben redan har tre fulla sopsäckar med kläder - hur ska allt detta få plats i min lilla, lilla lägenhet? Jag kommer få vada i kläder. Eller bygga gångar genom allt, som folk på såna där vidriga dokumentärer om skräpsamlare som kanal5 aka Förnedringskanalen envisas med att visa stup i kvarten.

Haha, nyss kom min mamma in;

- Susanna, har du några tallrikar?
- Näe, tror inte det. Vet inte riktigt
- Du kan ta våra svarta. Vi är så trötta på dem och de är av dålig kvalitet.

Men hahaha, TACK SÅ MYCKET! Avdankade tallrikar av dålig kvalitet, är det vad jag är värd, mor!? (jag vet att hon läser det här alldeles strax. Hon gillar min blogg. Eller gillade. Innan det här uthängandet av henne och hennes elakhet)

Äh, nu ska jag börja med fjärde klädsäcken, men om en timme lämnar jag allt det här åt sitt öde och gör Kontiki osäkert istället! Mycket mycket bättre!

Sandra är i Thailand förresten, det är ju ganska äckligt. Jag saknar henne en hel drös.








Sandra Halilovic,
saknad - hatad.

Bilder från när vi var i Barcelona för snart tre år sen. Fantastisk resa.



God jul!

God jul kära vänner!

Jag har gjort julgodis av alla de slag och denna dag tänker jag bara ägna mig åt att äta det och en himla massa annan mat tillsammans med släkt och familj. Jag hoppas att ni gör detsamma. Nu lämnar jag min kära cybervärld för ett tag så ses vi på juldagen!








Med de här bilderna från förra årets julafton önskar jag att både ni och jag får en lika fin dag som vi hade då!


planerar panik

Jag har redan planerat in att jag ska rusa ut i reavimlet i mellandagarna, det är mycket konstigt för att inte tala om dumt i huvudet på grund av diverse olika saker, typ

- att jag alldeles strax ska flytta och hur jag än gör så kommer det kosta en rejäl slant

-  att jag verkligen hatar hatar hatar att trängas med en massa folk. Det är bland det absolut värsta jag vet. Hatar reor, stora varuhus och allt liknande som bara finns till för att göra kaos med en. Panik tretusen.

- jag fick en rätt ledsen lön den här månaden och nästa kommer bli ännu ledsnare

MEN

det är ju så mycket jag behöver. Verkligen behöver. Och inte nåt 'behöver' á la JP i Ung&Bortskämd, "jag måååste ju bara shoppa upp 20 papp i månanden, av mammas pengar". Nej, det här är sånt jag behöver för att vara hel. Lovar er. Jag MÅSTE ha en kamera. Eller två förresten. En riktig (behöver verkligen) och en kompakt för att föreviga långa nätter (okej, behöver jag kanske inte jättemycket, men det kostar å andra sidan inte jättemycket heller). Sen så valde ju min kära 3G så väldigt fel månad för att bli stulen (mm, vi ska inte prata mer om det, blir bara arg och bitter) så fastän jag verkligen inte vill eller har råd så måste jag köpa en ny telefon (behöver verkligen verkligen. Jag är inne på tredje telefonlösa veckan och min depression lika långt gången).

Så ja. Om, inte när, jag lyckas komma hem på juldagskvällen så har jag en massa tekniska prylar jag vill ha, inga pengar och lite bestående men efter ångestattackerna. Don't you just love mellandagsrea to?



en dag kommer jag och du verkligen bli gamla

Kolla, de rörliga tavlorna i Harry Potter är ingen grej längre. Tänk när jag någon gång om många år försöker läsa Harry för mina barn, de kommer sitta där och inte fatta någonting och undra varför det läggs ner så mycket tid på att beskriva helt vanliga jäkla tavlor. Sjukt snyggt och jag börjar verkligen bli gammal.


Herrå Harry.


Du har försökt förklara, jag vill bara dansa.


src:
djungeltrumman.se

Jag är så förtjust i Ludwig Bell. Såhär i ihopknytande "årets bästa"-tider så får han min röst i årets debutant-kategorin. Lätt. Det är riktigt märkligt att ljummen dussinmusik á la Linnros och hans likadana vän/ovän har blivit så överhypad när den här gladpoppojken har funnits där hela tiden, och faktiskt gjort nåt bra (även om den recensent som kallade honom 'Stockholms svar på Håkan' hade ätit nåt lite väl roligt till frukost. Men såna so called jämförelser är det ju bara taskigt att göra).

Gillar det mesta på plattan, men framför allt Normandie - Landskrona , den har jag lyssnat på säkert 290 gånger de senaste dagarna.

Ludwig Bell – Jag har försökt förklara

(nu kommer alla bara "men ööh jag har lyssnat på honom sen i januari, blablabla". Ah, men så bra!)


april-juni i bilder


April

Den månaden hade jag en riktig skräpkamera och det syns ju på bilderna och är ju lite tråkigt. Men men.


Jag hade påskmiddag i alla fall.




Hanna flyttade till Spanien och hånade mig.


Jag och Nader gick på Oscar & Den lilles invigning och gick igenom alla månader som gått.


Matilda fyllde år!


Det firade jag och Carro med en lam bild, det tyckte vi var kul eller så


Plåtades för paulamyo


Slottskogen var grön och isfri igen!


Vi kunde till och med ha picknick.


Trashade omkring i fönstret (och fan vad arg jag blir på att det blev sån skitkvalitet!!1111ETTT dumma blogg)

Maj


Vi invigde Marstrands klippor med skumpa i plastglas.


Det var Conversevarmt och det ska man ju utnyttja tyckte vi visst allihop


Jag gick en visning och fick ha en tjusig klänning




Vi hängde i Lucas (som mustaschkämpade då, det hör ju maj till) då nya lägenhet, nu har han dock lämnat Marstrand för Hisingen. Ö som ö liksom.


Hade gräddkrig på Wärds!



Trädgårdshängde och var allmänt nöjda.



Lite mer visningar, lite mer tjusiga klänningar.


Andra lång-dagen! Så himla, himla fin dag. Åh, lätt en av årets bästa.


Hanna var med förstås.


Jag och Gustav sålde till och med lite kläder. Haha.


Annars satt jag mest på min innergård och var nöjd med att kunna det, i bara shorts dessutom.

Juni


Det var picknickfestival, fast jag kom när det bara var nån timme kvar. Jaja.


Sen fyllde jag år och hade kalas, men det verkar inte som att det togs några bilder den kvällen så ni får en dålig iphone-bild istället, det är ju alltid roligt och så (ni bah öööh, så säger du bara för att ingen kom)


Sen, ganska exakt samtidigt som sessan gifte sig, tog jag med mig min mamma och mitt pick och pack och åkte till Kroatien en sväng


Den här stollen hette Carol, henne hängde jag ihop med under en vecka i Istriens berg. Så fint.






Sen åkte jag ner till södra Kroatien en vecka. Där har min gudmor den mest underbara lägenheten i världen och jag satt mest och hade det så himla, himla bra.


Och åt en massa burek. Är du i Kroatien så måste du verkligen äta burek. Med ost. Så farligt gott.


Lite obligatoriskt turisteri förstås


Sen blev det juli och jag åkte hem för att bara bli hemma en enda natt, sen hände en massa andra saker. Men det tar vi imorgon.



januari-mars i bilder

Det börjar bli dags att kika lite på hur det här året egentligen har sett ut, vi tar det kvartalsvis.

Januari


Förra nyår firade jag på Bali med Hanna och Sandra. Vi bodde i världens varmaste och äckligaste rum som vi kallade Hiroshimabastun. På nyårsafton gav vi varandra (inte så seriösa, som ni ser) nyårspresenter och jag fick världens fulaste virkade(!) bikini och den skönaste och mest högljudda draken. Älskade den och sörjde litegrann när den senare samma natt råkade hamna på ett tak.


Vi hängde på Alleycats varje kväll och älskade varje sekund. Om du är i Kuta nångång borde du skippa alla konstiga, konstiga klubbar med gröna kemikaliedrinkar och vara där istället.


Jag och Hanna hade en legendarisk kväll som började såhär. Nudelsoppa och Arak&Sprite var för övrigt vår oftast förekommande middag den sista tiden i Kuta.


Hanna hade en kompis som trodde att mitt liv alltid var så glammigt. Ho ho ho. Så vi skickade en fin bildhälsning till henne från denna mycket glamourösa kväll.


Vi hängde på skönaste reggaefesterna


En kväll var liksom inte en kväll om det inte slutade med att i alla fall någon behövde plåster (jag gick för övrigt med en knäpp bandageliknande grej över hela knäet i flera veckor, men det är en annan historia)


Men sen fick det räcka med underbara men knäppa Kuta och vi tog oss vidare till lilla, lugna Lovina.


Vi kikade på dolfar (och hade för övrigt skapat ett internt, mycket konstigt språk som blev så vardag att ingen reagerade)


Jag och Sandra drakpussades, ett fantastiskt fenomen min nyårsdrake skapade. Haha, jag tycker så mycket om den här bilden.

Februari



Sen flyttade vi tillbaka till vårt lilla hus på vårt fina, fina risfält i Ubud och lärde bland annat känna en liten Jessica.





Ibland lämnade vi vårt risfält och turistade omkring lite


Efter raftingen blev det så kul att mobba Hanna att hon inte ens fick vara med på bilder längre!


Sen var det dags för mig att jobba lite, lite (enda veckan under tre månader, HAH!) så jag och Hanna åkte till ett fett spa. Vi fick ett tjusigt hus alldeles för oss själva och det var trevligt att för första gången på lång, lång tid få bo ordentligt.


Vi satt mest och var nöjda (och åt, åt så sjukt mycket) över att inte vara i Hiroshimabastun.




Hanna tog lite behind the scenes-bilder.


Sen åkte vi till Gili och det var det vackraste jag någonsin sett


Där bodde vi i öns äckligaste rum, så nu kände vi oss hemma igen.


Vi hängde med våra brittiska grannar och lilla Safira som gjorde allt för att få vara med på bild.


Och rökte vattenpipa vid stranden


På Giliöarna finns bara saltvatten i kranarna (men det är också det enda obehagliga med dem) och det är inte det minsta trevligt att duscha, för att inte tala om att borsta tänderna, i. Då får man passa på att tvätta håret när det kommer ett skyfall. Just då kändes det som den skönaste duschen nånsin.




Vi åkte båt och matade fina fiskar med bröd.


Sen råkade det bli Kungälvs-reuinon i de indonesiska kattgränderna, och det kan man ju bara gilla. Finaste februari ever, men det förstår ni ju.

Mars


Men en dag kom ju en ledsen dag...


...som snart blev en ledsen och arg dag när jag och Sandra inser att vi ska flyga i 24 timmar utan tv, HEY!


HEJ GÖTEBORG!


MINA SO CALLED SKOR TOG SIG TILL LANDVETTER! Jag hade dem under hela resan och när remmarna började falla av och sulorna gick sönder blev det en grej att jag skulle möta Sverige i dem. För det jag spenderade på superlim sista månaden hade jag säkert kunnat köpa fyra par likadana skor.


Jag gick promenader i Slottskogen, hälsade på sälarna och försökte förstå att jag var hemma igen.


Kallt vare.


Jag fick träffa Hanna som jag hade saknat så (vilket verkligen syns på den här bilden, haha. Nej.)



Men mest av allt var jag ändå med Hanna och Sandra. Det var inte lätt att komma hem. Det var inte lätt att allt var så stort, kallt och tyst och det var inte lätt att inte ha varandra dygnet runt. Så det försökte vi i alla fall fortsätta med så ofta vi kunde.


Men sen var det ändå dags att sluta vara vi-är-i-Sverige-igen-ledsen och rycka upp sig. Jag började jobba, vilket verkligen behövdes så luspank som jag var när jag kom hem, och såg ut såhär.

Imorgon är ni välkomna tillbaka för att se hur resten av min vår såg ut!


ytterst dåliga vanor

Jag har kommit på mig själv med att ha börjat använda så enormt fula uttryck. Bland annat så har jag börjat säga 'fett' om allt jag gillar. Det är ju helt fruktansvärt fult och det har blivit en vana jag inte kan bli av med. Ännu värre är att mina vänner verkar ha apat efter det (jag vet, jag har dåligt inflytande på folk, du behöver inte säga det) och nu har det blivit så vardag att ingen ens orkar öppna käften för att säga hur fult det är. Ond cirkel. Hur ska det här sluta egentligen? Jag vill bara att 2004's ghettosvenska ska komma och ta tillbaka sin skit och därmed rädda oss.

Sen så, det här är ta mig fan ännu värre, har jag börjat vilja avsluta meningar med 'baby'. Baby. Ni hör ju. Är det nu det är dags att börja googla tillvägagångssätt för att ta livet av sig? Jag vill dessutom säga det till allt och alla, och enbart i fula meningar. Typ "du luktar svett, BABY". Det bara är där och vill sägas, efter varje efterbliven mening. Än så länge kämpar jag emot denna nya, hemska instinkt och 'baby' uttalas bara i min helt normala hjärnas tysta värld. Hoppas det förblir så. Men antagligen inte.

Jag borde göra något åt det här. I alla fall 'fett'. Det förstör ju till och med andra människor. Det i sig behöver man ju inte bry sig om men det drar på karmakontot.


Uselt, jag vet

Nääe alltså, det gick ju inte så bra det här. Visst var det en fin idé, och det hade kunnat vara kul. Men jag kom på att jag ju hatar att vara personlig på det sättet som de där frågorna krävde. I alla fall i ett forum som detta. Så nej, hörrni, jag ber om ursäkt och så ska jag försöka använda den här bloggen till något jag tycker är roligt att skriva istället. Det låter ju ändå som något som blir trevligare både för er och mig. Press och ångest är ju knappast något vi gillar direkt, så allt som kan frammana sånt skiter vi i. Imorgon är det fredag. På tal om motsatsen till press och ångest.

Dag 02 - Min första kärlek

När jag var två år blev jag uppslängd på en häst för första gången i mitt liv. Där satt en minimal liten tjej på en stor tävlingshäst och kanske var det redan där. Redan där jag fastnade för att aldrig kunna ta mig loss. Inte bara för hästar, utan för alla djur. Under hela min uppväxt så kretsade mitt liv kring djur. Var vi och hälsade på någon som hade hund eller katt (eller vilken konstig, osocial fågel eller ödla som helst, för den delen...) så kunde man kallt räkna med att det var svärmandes kring det stackars djuret jag skulle befinna mig under resten av det besöket.


När jag var fem år fick jag två marsvin (dock tycker jag att det är alltför tidigt för ett barn att ha djur, men det är ju en helt annan historia och diskussion) och sen dess levde jag inte utan djur en enda minut fram tills förra året. Året jag fyllde sex började jag rida och världen blev aldrig riktigt densamma igen. Allt, precis allt jag gjorde, tänkte, sa och drömde handlade om hästar. En vinter när jag var förkyld och började hosta i stallet greps jag av ren panik, tänk om det hostan berodde på hästallergi (hur är det ens möjligt att ett barn är en sådan hypokondriker?)!

Från det att jag var sex och många år framöver så var hästarna det allra mest centrala i mitt liv, och jag kunde inte tänka mig att någonsin leva utan dem i min närhet. Trots att det inte ser ut på riktigt samma sätt idag så tycker jag fortfarande att hästar är helt fantastiska djur och att man ser världen på allra bästa sätt ifrån en hästrygg. Även om jag inte tapetserar mina väggar med affischer från Min Häst längre.


Något annat, mer än värt att nämna, är mina kaniner. Egentligen så borde de få ett eget inlägg, eller en egen bok, så många och långa historier det finns. Men under min levnadstid så har jag haft inte mindre än sju kaniner, i olika omgångar. Och jag vet att det låter konstigt, men de har betytt oerhört mycket för mig och, tro det eller ej, gett mig (mänskliga) vänner för livet och gjort att jag fått se en himla massa platser runt om i landet som jag aldrig annars skulle sett. Nej, en dag ska kaninerna få ett inlägg. Ni får skratta, men ni har heller aldrig upplevt tjusningen med att vara 13 år och tjuvåka på x2000 från Stockholm med fem kaniner i släptåg. Hah.


Så, min kärlek till djur var den som väcktes allra tidigast, och är med stor sannolikhet den som kommer att bestå allra längst. Den villkorslösa kärlek jag känt till mina djur hör till en alldeles egen kategori och kan inte jämföras med något annat. Det den dock har gemensamt med all annan sorts kärlek är att den aldrig går att beskriva med ord för någon som inte känt samma sak.







Det blev ju en aning geekigt det här, kan man tycka. Men jag är sådan. Sjukt ocool. Och det gör inget.



Dag 01 - Om mig

Det var väl själva fan att min fina nyårskalender-idé skulle börja med det som alltid är absolut svårast att skriva om. Egentligen borde det här ju vara allra sist, för förhoppningsvis så har övriga 29 texter gjort sitt för att den här ska slippa bli sju mil lång (och fortfarande svårast att skiva. Paradoxalt värre.).


Precis som står att läsa här bredvid heter jag Susanna, är 20 år och bor i Göteborg. Sedan jag tog studenten för ganska exakt 1,5 år sedan så har jag hängt i Indonesien ett antal månader, jobbat bland norska fjälltoppar (ja, i den ordningen. Ja, jag vet, alla andra som kör den klassiska svenne-trippen börjar med Norge och tar Asien därefter. Men nej, inte jag) och, förstås, virvlat omkring här i Göteborg. Åh, vad jag älskar den här staden med allt vad den har att komma med.


Just nu jobbar jag, och i framtiden ligger både studier och resor och ruvar, tålmodigt väntandes på mig. Men mest av allt lever jag. Här och nu. Och det är, för det mesta, alldeles, alldeles underbart.



Förra julafton. I år blir det kanske en aning kallare, har jag hört talas om, men det ska nog gå. Typ.

 


Öl på Sejdeln. Det allra bästa sättet att få en höst att bli en ypperlig höst.

 


Marstrand i somras. Ändå var det kallt. Jättekallt.



Nu hoppas jag att ni följer med mig fram till detta årets slut!



Nyårskalender

Den här listan har flackat omkring ett tag in lé cyberspace, och vad kan vara bättre än att göra den till en nyårskalender? Jag tänkte skriva en text per dag fram tills att vi lämnar det fina 2010. Förhoppningsvis så kan det bli småtrevligt för er att ögna igenom och har vi riktigt tur så genererar det i alla fall några bra texter också.


Dag 01 – Om mig
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick


We don't waste no precious time

...on skitställen.

När jag för en gångs skull faktiskt tar bilder så får jag väl se till att lägga upp dom. Och se till att förra helgens bilder kommer upp innan det blir helg igen, det här känns pretty much som sista chansen.


Sandra kom hem till mig och drack kaffe. Annars pluggar, pluggar och pluggar hon. Jag får knappt se röken av min fru, buhu. Så det här var so called, på 2000-talsspråk, kvalitetstid.


Sen kom Hanna (tre timmar senare än vad vi hade bestämt. Det är ändå bra för att vara hon). Vi ville inte gå till Andra lång, utan "göra nåt nytt och innovativt", så vi gick till... Linnégatan.


Men det sög, så vi heh, bestämde oss för att gå till satans Sejdeln ändå. Vi hängde med en massa skånska tjejer (fast det var bara jag som fick vara med på bild, hah!) och det hela var förstås asnice...


...så nästa dag orkade vi inte hålla på och fjanta så vi gick direkt dit. Jävla töntar.


Vi lyckades till och med få med oss Avenyns främste lobbyist! Emil ägnade mest kvällen åt att vara livrädd och tro att allt inne på Sejdeln var impregnerat med typ aids. Emil är störtskön.


BB!

Tja, det var väl lite om den helgen. Den här helgen är det Sejdeln-bojkott på riktigt. Jag funderar till och med på att lämna mina kvarter (ni kan inte fatta hur stort det faktiskt är) och våga mig bort till typ... Vasa, eller nåt annat avlägset. Jag är övertygad om att det kommer bli som att upptäcka en helt ny värld. Lovar att dokumentera min upptäcktsfärd.


Denna söndag...

...är det tveksamt om jag tänker göra nåt annat än att titta på youtube-klipp om sköna fåglar.








Jag älskar badkråkan, skönare typ att hänga med en söndag får man leta efter.


Saknade te havs




foto:
Erik Sigvardsson

och vågorna dom kraschar över dig och mig


Hopp




På Järntorget finns en ny och väldigt, väldigt rolig grej - nämligen en studsmatta som har kastats ut på konstgräsmattan (som för övrigt mer är en rätt konstig grej). Där jag har och Matilda hoppat och varit glada idag. För hopp är vad vi behöver nu, hopp och en fortsatt kamp. Det här var det absolut värsta valet någonsin.

Jag tillät mig själv en deppdag igår, helt klädd i svart och tågandes med övriga 5000 göteborgare mot detta raserande av vårt Sverige. Men nu får det räcka, nu får det vara slut med deppandet. Det är nu vi behöver kämpa, mer än någonsin. Jimmie och hans imbecilla hockeykör ska inte få mer än fyra år.


I'm gonna end up in hell

Nu kära vänner, nu verkar vi ha spårat ur totalt, jag och den här bloggen. Först en massa mat och nu - gryniga bilder på skor! Det här kan aldrig sluta lyckligt, men jag känner ett starkt behov av att visa upp mina skor för omvärlden. Jag är ju ändå 90-talist.


Men de är fina, tycker jag. Bonnebruden i mig är nöjd, med de här och min sedvanliga rutiga skjorta som jag alltid traskar runt i så ser jag ju ut som den fulländade skogshuggaren.

Nu har jag dessutom tagit ett steg närmare min framtid!






Jag lämnade kranarna och indieklubbarna i Göteborg och köpte en enkelbiljett till Berlin.

Det kanske jag bloggar lite oseriöst och sporadiskt om. Vi får väl se.



Kontakta mig

Följ min blogg med bloglovin


hits